Jag gav bort ett bröd och fick skämmas

Några dagar före jul bakade jag två surdegsbröd för att ge bort. Degen var inte lika elastisk som vanligt, och jag tyckte den flöt ut på bakbordet före jag skulle forma den. Jag tänkte att jag kanske hade varit slarvig med att stretcha degen och att det nog skulle ordna sig när jag formade den (till saken hör att vår 5-åriga dotter var med och bakade, och helt ärligt, det blir aldrig så bra när hon är med…). Trots en noggrann formning löste det sig inte, och det färdiga resultatet blev platta bröd. Jag gillar i regel platta surdegsbröd (när de är överjästa), så jag tänkte att de nog var oerhört goda. Jag hade dock en känsla av att jag fullkomligt misslyckats, och det retade mig att jag inte förstod varför. Jag var irriterad hela dagen. Min omgivning skulle verkligen inte förstå mig om jag var arg för ett bröd, så den ilskan fick jag hålla inom mig. Brödet blev fult, men jag tänkte att min granne säkert skulle tycka det var toppengott eftersom han aldrig äter hembakat bröd. Det fulaste brödet behöll jag själv (det på bilden) – det gick inte att ge bort. Jag knöt en rosett kring brödet och tyckte att det ändå såg ganska hyrfsat ut med rosetten. Grannen blev superglad.

Dagen efter bjöd jag familjen på det andra brödet. När jag satte tänderna i brödet kunde jag inte hålla mig för skatt. Brödet var så äckligt. Jag blev lättad eftersom jag verkligen inte förstått hur jag kunde baka ett så misslyckat bröd och samtidigt uppjagad. Stackars granne! Jag hade glömt saltet.

Det är verkligen fascinerande hur viktigt saltet är för brödet. Inte bara för smaken utan även för degens elastisitet. Utan salt faller degen bara ihop. Saltet är en oerhört viktig byggsten.

Japp, grannen fick ett nytt bröd. Jag skickade in min man med det, för jag skämdes. Töntigt men sant.

Här är jag lättad. Jag skäms för grannens skull, men är löjligt glad för att jag förstått vad som var fel.