Chock, beröm och en bränd övertygelse

Jag glömde brödet i ugnen. Jag serverade brödet till soppan på kvällen. Min man (som är ganska oengagerad gällande min bakning) kläckte plötsligt ur sig:

”Det här brödet var extremt gott!”

”Va?! Vad säger du? Gillade du mitt bröd?”

”Japp, extremt gott. Baka gärna sådant igen.”

Jag tittar förvånat på honom. Min man har precis spontant kommenterat mitt bröd! Det betyder att jag inte har frågat alla mina vanliga jobbiga frågor. Frågor där jag försöker draaa ut beröm och engagemang ur honom: ”Vad tyckte du?”, ”Var det gott?” ”Tyckte du om mitt bröd?” ”Var detta brödet godare än det du åt igår?” ”Kände du rågsmaken?” ”Tyckte du om att surdegen var mild?” etc.

”Jaha, vad var det som gjorde att det var så gott?” frågar jag och är riktigt nyfiken på svaret.

”Det var så mustigt.”

Detta glömda bröd med bränd skorpa fick alltså högsta betyg. Jag trodde det skulle vara ett bottennapp. Men jag höll med – det var riktigt gott. Mustigt och väldigt smakrikt.

Det är en trend i Stockholm att hårdgrädda bröd. Jag har väl aldrig varit helt förtjust i tanken på brända bröd, men, alltså! Jag tyckte inte det smakade bränt utan gav bara så otroligt mycket smak och en härligt tjock skorpa. Jag kommer fortsätta grädda vissa av mina bröd hårt, för den där smaken vill jag ha igen.

Tidigare skulle jag kalla det här brödet bränt, nu kallar jag det välgräddat :-)